Okej, nu har det snart gått 5 veckor sedan Wilton kom till världen och jag har inte lyckats knåpa ihop någon förlossningsberättelse ännu.. Men tänkte försöka göra det nu då! (bättre sent än aldrig). Men jag kommer använda mig till viss del av journalen eftersom alla detaljer står där, plus att vissa saker minna jag helt enkelt inte (och det beror inte endast på lustgasen, det beror till största del på den smärtan jag hade). Kanske inte det bästa texten men det är vad jag lyckades knåpa ihop!

Det började med att jag en kväll låg i sängen och kollade lite på datorn (slutet av graviditeten kunde jag inte sova på nätterna). Började känna en konstig smärta i ryggen men jag antog att det var vanliga förvärkar som jag haft lite smått innan. Men allt eftersom värkarna gjorde ondare och kom mer regelbundet än vanliga förvärkar vart jag lite orolig, eller snarare uppspelt och började klocka värkarna! Kände mig dock lite löjlig eftersom det kändes så overkligt. Jag har för mig att värkarna kom med 5-7 min mellanrum, och ibland längre samt kortare tid. Efter värkarna började göra ondare och klockan vart mer (klockan hade väl blivit 3 på natten tror jag) så bestämde jag mig för att ringa förlossningen och rådfråga dem om vad jag skulle göra, och kvinnan jag pratade med sa att jag skulle ta en dusch och se om det hjälpte. Sagt som gjort, en dusch vart det sedan la jag mig i sängen igen och lyckades faktiskt somna! När jag vaknade igen hade jag inte sovit många timmar men värken var som bortblåst.. "kul liv tänkte jag" men men.. Under dagen kunde jag känna av värkarna väldigt väldigt sällan så jag gav upp hoppet om att det varit någon förlossning på G..

På kvällen när det var dags att krypa ner i sängen och slå på datorn kände jag fortfarande inte av några värkar och jag antog att denna natt skulle bli lugn. Men ju längre in på natten det vart ju mer kom värkarna tillbaka, YES tänkte jag och började efter många om och men att klocka värkarna som blev värre och värre, dock inte regelbundna.. jag riktigt låg å pinade mig igenom varenda värk men hade en tanke i huvudet och det var: "Dessa värkar är lindriga och jag kommer troligtvis BE om denna smärta när det riktiga sätter igång".. Klockan var nu runt 2.30 tiden och jag kände att det var läge att ringa förlossningen igen, och hon sa precis som dagen innan att jag skulle ta en dusch, en alvedon och lägga mig med en värmekudde. Eftersom jag knappt kan svälja tabletter så var alvedonen utesluten men det vart en dusch och jag värmde vetekudden. Men värkarna blev värre och värre och eftersom inget hjälpte så ringe jag upp förlossningen igen och sa som det var, att jag inte kunde stå ut med smärtan längre och att värkarna dock inte var tätare än 5 min.. Men hon tyckte jag kämpat på länge ändå och sa åt mig att det var okej att komma in på en kontroll. Jag väckte John som vart lite nervös då jag sa att det var dags att fara in. Jag packade ihop det sista som skulle med och så ringde jag min kompis Cissi som lovat att köra in oss då det var dags, klockan var nu strax innan 5 på morgonen tror jag.

kl 05.25
När vi kom in på förlossningen så fick jag lägga mig i ett run med CTG-kurvan för att titta hur W's härtljud och kontrollera hur pass intensiv värkarna var. Och när jag låg där så vart värkarna starkare och mycket tätare och ingen vart gladare än mig för det! Sedan skulle hon göra en kontroll på mig och se om jag öppnat mig något, och det hade jag! 3cm öppen var jag så vi fick självklart stanna för här skulle det födas barn sa barnmorskan! Hon visade mig och John till vårat rum som vi skulle ha.

kl 06.25 var det dags att bada.
Det var så skönt! Men ojoj vad jag svettades i det varma vattnet! Kände hela tiden att jag bara ville kliva upp pga värmen.. Men samtidigt tänkte jag att jag hellre svettades än att känna värkarna ännu värre så jag beslutade mig för att sitta kvar ett tag till! Klev upp kl 08.05

Nu var det dags att pröva lustgas! Jag var så nervös att jag skulle bli yr och kräkas av lustgasen, men det gick faktiskt bra! Jag frågade om det inte skulle göras någon fler kontroll snart för att se om jag öppnat mig nått mer, och barnmorskan sa att det strax skulle göras en kontroll och att kontrollerna sedan skedde varje gång det gått 1½ timme. Så hon gjorde en till kontroll och jag var öppen 5cm nu! Kändes som det gick i rätt riktning för jag hade inte väntat mig att jag skulle ha öppnat mig nått mer med min otur. Värkarna vart värre och jag sög lustgas för kung och fosterland medans John satt bakom mig och gav mig massage (vid denna tid stod jag upp hela och höll i mig i en sån där som man kan stå och hålla i sig i). Minns inte så mycket här imellan men det sa bara poff så var det dags för ytterligare en kontroll och då var jag öppen 8cm om jag minns rätt.

Vid detta laget så har jag så fruktansvärt ont och säger till John att ringa på knappen för jag måste be om EDA (ryggbedövning)! In kommer en eller två sköterskor och jag är så borta med min smärta och lustgasen att jag pratar om något helt annat, tills sköterskorna går ut ur rummet igen och John påminner mig om varför vi ringde på klockan då jag glömt att nämna EDA.. Han ringer på klockan igen och jag ber om ryggbedövningen, då är klockan 09.30

Klockan 09.45 kommer narkosläkaren in och skall lägga bedövningen på mig. Jag ligger då på sidan i sängen och suger i mig lustgas i hopp om att slippa känna sprutan i ryggen. Och jag drog i mig lustgas som om det vore det sista jag gjorde, allt vart suddigt och jag minns bara att folk försökte få kontakt med mig och bad mig göra saker (typ lägga mig på nått annat vis), sedan ber John mig att ta bort lustgasen en stund. Och vilken otrolig lättnad när EDA:n verkat! Himmelriket!

(ur journalen)
kl 11.17
Mekoniumfärgat fostervatten avgås (Barnet har bajsat lite i fostervattnet)

kl 11.18
Wiltons hjärtljud sjunker till 80, tar sig men går sedan ner igen. Jouren tillkallas!

kl 11.36
Återhämtad, fin kurva.

11.47
Nu började jag känna trycket bakåt alltmer, kan ej hålla emot utan måste trycka på ibland.
( En sak som gjorde mig så jävla förnbannd var att en barnmorska sa till mig att jag kunde börja krysta om jag kände för det sedan gick kärringen ut ur rummet och kom inte tillbaka! Där låg jag och krystade så det kändes som det skulle komma fler än en unge och hon lämnar rummet helt iskallt!) Då fräser jag argt åt John "RING PÅ KLOCKAN FÖR HELVETE!!" Snacka om respektlöst att lämna en förstföderska med krystvärkar som inte vet alls hur länge det skulle ta innan ungen ploppade ut, jag vart ju livrädd när jag låg där och krystade och det bara var jag och John i rummet!)

kl 13.10
Täta inffektiva krystvärkar, en doktor kontaktas för bedömning.

kl 13.17
Krystar

kl 13.45
Krystar på jätteduktigt men det går sakta framåt.

kl 14.00
Världens underbaraste barnmorska tar över.

kl 14.15
En doktor tillkallas pga att det går trögt framåt.

14.25
Wilton sitter fast ca 1cm ovan bäckenbotten. Värkarna täta men ineffektiva.. Får värkstimulerande så de ska bli mer effekt i dem.

Vid samma tid bestämmer dom sig för att dom måste pröva att få ut honom med sugklocka för att han inte kommer ut. Först drar hon med sugklockan i 3 krystvärkar men inget händer. Sedan ytterliga 3 gånger i de kommande 3 krystvärkarna och samtidigt står en annan barnmorska hängandes på min mage med sin hela kroppsvikt och trycker med sin armbåge. Allt detta utan resultat.. Wilton sitter fortfarande där han sitter! Nu bestämmer de sig för att något måste göras fort eftersom det tar för lång tid och W inte kommer ut!

kl 14.36
Nu är det panik och de trycker på knappen för att förbereda doktorerna på operationen!

kl 14.43
Nu bedöms det urakut!

Vid detta laget är jag helt bora i skallen, jag har sådan smärta och är så trött att jag knappt vet vad jag heter.. Och när de springer iväg med mig ner mot operationen så är allt nästan svart för ögonen på mig och jag har sådanna krystvärkar hela vägen ner! Jag vet att John är med. Jag minns strax innan jag kom in på operationen, jag ligger i sängen utanför, John står brevid och gråter för han är så rädd att något ska hända så jag tar hans hand innan dom kör in mig och jag ber dem skynda sig att söva mig för att krystvärkarna som plågat mig i timmar ska ta slut! Sedan somnar jag.

Vaknar någon timme efteråt upp i ett mörkt rum (uppvaket). Jag fattar inte riktigt vad som hänt men kommer snabbt på att jag blivit sövd. Sedan ber jag någon att köra upp mig till John och Wilton. Kommer upp på förlossningen och får se John som sitter i en stol med våran son i famnen. Vid detta laget var jag fasen inte människa, jag visste inte alls hur jag skulle reagera, allt kändes bara så jobbigt och jag var så sjukt trött, hade tappat en halv liter blod och var likblek i ansiktet. Jag hade helt plötsligt bara vaknat upp och blivit mamma? Det kändes både fel och konstigt på samma gång, vart var glädjen jag skulle känna när jag krystat ut mitt barn som de sedan skulle lägga på mitt bröst? allt jag hade fantiserat om var som bprtblåst och där satt jag med min son och fattade ingenting, ja det var hemskt att inte kunna få fram några känslor. Jag var liksom helt tom.. Efter någon dag fick jag panik-ångest på bb, jag bara grät å grät utan att veta varför, men läkarna förstod mig efter en sådan traoumatisk förlossning och frågade mig om jag ville prata med någon slags kurator. Men ju mer tiden gick och när vi efter 5 dagar fick komma hem så blev allt bara bättre och bättre och nu är det på topp! Jag tänker tillbaka på min förlossning och det känns inte som det ens hänt. Jag älskar Wilton och John så det gör ont och jag är så glad att allt gick bra tillslut!

Wilton föddes den 9e januari klockan 14.45, 4072g och 54cm lång! Helt perfekt!
...Det är säkert något jag glömt men ni är så välkomna att ställa frågor om det är nått ni undrar över!